Pocksie

Jag sitter här med min läsdagbok i handen. Har precis läst färdigt Mockingjay, som är den tredje delen i Suzanne Collins bokserie som går under namnet Hungerspelen/The Hunger Games. Problemet med det här att fylla i läsdagoken är att jag inte har den blekaste blå aningen om vad jag ska fylla i på "anteckningar". Har inte haft något problem med det när det kommit till de böcker jag läst tidigare under denna sommar. Jag har antingen gillat dem eller så har jag inte gjort det. Jag har fyllt i var jag läst dem och vad första känslan jag fått när jag läst dem. Men nu sitter jag här, och har ingen aning om vad jag ska skriva. Den var underbar, hemsk, sorlig och jag gillade den alldeles jättemycket samtidigt som jag känner mig besviken och inte alls gillade den. Jag vet inte vad jag ska tycka. Alls. Otroligt irriterande känsla. Ett rätt oväntat slut egentligen också, även om hennes val (vilket egentligen inte var ett val sådär...) var rätt väntat. Det var sött, men så jävla sorligt! Jag är upprörd och vill inte alls att det ska sluta sådär. Eller att hela boken skall finnas. 

Men egentligen älskade jag den och kunde inte sluta läsa. Hat-kärlek ftw.

Jag har sökt efter en bra playlist på Spåttifai eftersom jag aldrig själv orkar söka upp låtar och lägga ihop en bra playlist. Nu har jag hittat en. Så jag är glad. Den har fina och lugna låtar som gör att jag vill skriva. Vilket är bra, eftersom jag behöver skriva. Skriva inlägg på SH, inlägg här i bloggen, inlägg i Legacyn och så en udda bakgrund här och där. Några brev där emellan. 

På tal om brev skrev jag två brev i helgen. Till två fina människor. Nämligen till superfina Mussemus, och superfina Holey. Tidigare skrev jag ett brev till superfina Klistertvillingen. Så ska jag skriva ett brev till superfina Ida, och ett till mysigaste Mormorsmor. 

Nu käkar jag tuggummi, men det är inte det detta inlägg skall handla om. Istället skall det handla om en så tråkig sak som vad som jag gjorde förra fredagen, alltså för två dagar sedan. Jag kunde bara inte hitta ett passligt quote för det.

Jag har lite för mycket ledig tid, och för lite att göra. Jo, det finns ju en massa jag kunde göra, men för lite jag vågar göra. Jag kunde ta och åka in till Stamford eller Peterborough, men det känns trist att göra det ensam. Men kanske jag gör det i veckan.

Nu har jag varit här i en vecka och två dagar. Det känns som en mycket längre tid, och samtidigt har jag svårt att fatta att det faktiskt är så att jag är här. Jag är i England. På riktigt. Jag saknar nog alla där hemma en massa, både vänner och familj och släkt. Men jag ska klara mig! Det ska gå hur bra som helst. Skype finns ju. Jag har faktiskt skypat med mamman min idag. Hon var söt och förstås sade hon att jag har smutsigt hår (vilket nog var sant också då). Så skypade jag med Ida, och hon var lika söt som alltid. Alltid en fröjd att tala med henne. <3

När jag kom hit var min hostmamma Helen jättesöt och hade fyllt en korg i mitt rum med en nallebjörn, showergel, handkräm, bodylotion och en ansiktsmask samt ett sorti doftande läppglanser. Levande blommor och doftljus hittade jag också! 

Jag är trött. Tröttare än trött, faktiskt. Jag har stigit upp klockan 9, vilket kanske inte är så tidigt, men i alla fall. Hur som helst var idag min första dag då jag var ensam med pojkarna. Morgonen gick bra, Lachlan var söt och Tristan hjälpsam. Lite buttra miner och skrik, men även väldigt mycket skratt och många soliga leenden. Det var nog en intressant upplevelse. Lachlan är sjukt trotsig, vill inte att jag ska byta blöja på honom och en massa annat. Det känns inte särskilt okej att skrika för fullt åt honom heller... 

Men det var en okej första dag nog. Nu har jag jobb tisdag, onsdag och torsdag och så blir det helgledigt! 

Så skypade jag med Ida idag, och jag måste nog säga att jag redan saknar henne. Liksom vi sågs ju en massa precis före jag skulle åka, och nu saknar jag det. Ida, du får lov att komma och hälsa på snart! <3

Förresten började jag en Sims 3 Legacy, och den kan man hitta här ifall man är intresserad!

Nu är dtet morgon och jag sov länge. I och för sig lade jag mig sent, vågade inte gå och lägga mig eftersom jag barnvaktade då hostparenteserna var på drinks hos deras vänner. Men jag sov gott i alla fall. 

I dag är det fint väder, så Helen, jag och barnen skall gå runt i byn så att jag ska lära mig hitta här. Vilket i och för sig inte borde vara så svårt då det är en by ed max. 200 invånare. Idag blev jag glad eftersom Lachlan genast på morgonen när han fick syn på mig kom med sin nappflaska och sade "Cheers!" med sin söta babyröst. Han är då 2 år gammal och är typ världens sötaste. Så kom han och kramade mig också. Kanske han överkommer sin blyghet, vilket är roligt. 

Nu skall jag kolla lite på SkyTv och sedan skall jag kolla med Helen om hon behöver hjälp meg något. Ciao!

Redan idag fick jag mitt första riktiga brev hit till England. Ett fint och sött brev av en underbart fin tjej. Det var en fin överraskning. Posten i Finland skickar all min post hit nu under en månad, och det är rätt snitsigt!

Nu är jag utvilad och glad efter min första halvdag i England. Jag var urtrött när jag anlände, liksom hade sovit i kanske 2 timmar, och det var inte precis oavbruten sömn det heller. Helen mötte mig, vilket var lite pirrigt och förstås lite awkward i början. Bilresan tog 2 timmar, och väl framme träffade jag the husband, Allan. Han är väldigt trevlig även om jag ibland har lite svårt att förstå vad han säger eftersom han är från Skotland. Men han är trevlig hur som helst och har nu försett mig med massa tv-serier och filmer, och det gillar man ju alltid! 

Mitt rum är ganska litet, men jag har enorma klädskåp och en egen tv med SkyTv. Det ger också pluspoäng i marginalen! Jag fick äta Banofee Pie vilket var urgott. Banana+Toffee Paj alltså. 

Småpojkarna fick jag också förstås träffa. Tristan är en riktig pratkvarn och kan inte sluta tala, men det är ju bra att han inte var blyg för mig. Den yngra pojken, Lachlan (vilket tydligen skall uttalas Lakklin) 2 år gammal, var lite blyg men igår kom han redan och satt i min famn och det var mysigt. 

Katterna är underbara. "Dave the Devil" är söt, men faktiskt en liten Devil. Molly är häärlig! Hon satt idag på morgonen utanför min dörr och kom intrippandes när jag öppnade den. Så lade hon sig i min famn och nu har hon inte rört på sig. Nu är jag bara täckt av katthår...

I det stora hela tror jag nog att jag kommer trivas!

Inte ens 12 timmar så sitter jag redan i flyget. ag skypade precis med Helen och familjen. De verkade urtrevliga, och barnen var jättesöta och huset fint och min engelska sög. Men det blir nog bra och mamma fick se var jag kommer att bo. Det kommer bli awesome, hoppas jag innerligen. Men det kommer det bli. Jag kommer att ha underbara 525 600 minuter.

Idag kände jag nästan för att gråta. Men bara nästan. Inte för att jag var ledsen eller något, inte egentligen. Jag bara kände för att gråta. Det att min mormor hade några tårar i ögonen gjorde inte saken bättre. Hennes gest, eller hennes present fick mig att nästan börja gråta sådär på riktigt. Hon gav mig nämligen en skyddsängel. En liten sak i ungefär samma storlek som ett mynt som har en ängel på. Det var helt enkelt en väldigt fin gest.

Så mycket att göra, så lite tid. Jag är stressad, men precis som alltid leder det till att jag skjuter upp allting och istället sitter och skriver intetsägande blogginlägg. Jag borde packa, föra några papper till FPA, städa, göra maten för middagen med mommo, momi, Rami, moster, mor och styvfar. Men jag orkar inte, jag vill inte. Om jag gör det blir det riktigt. Ja, då betyder det att jag faktiskt åker till England och lämnar alla kompisar här och familjen och vovvarna. Det är en dream come true men samtidigt är det lite av en mardröm. Jag kan inte låta bli att oroa mig för det ena och det andra, för allt som kan gå fel. Jag vet att det finns så mycket att få, att vinna, men jag är äckligt pessimistisk. Oftast är jag inte det, men det här är ett så stort steg, och jag vet inte egentligen om jag är klar för det. But it's now or never.

Jag såg Rent för någon dag sedan och föll pladask för den. UNDERBAR film med UNDERBAR musik och UNDERBARA skådisar. Finfinfin musik. La Vie Boheme och Seasons of Love och Take Me or Leave Me och alla andra sånger. 





Igår var jag och donerade blod och då kände jag mig riktigt duktig. Visst tar det ju lite ont men det är ju rätt nyttigt att göra så, liksom göra ens duty och så. Plus att saften man får dricka där är urgod.

Kom förresten att tänka på att det är rätt intressant att man ringer och tackar för att man fått ett tack-kort i posten. Skall jag nu göra ett till kort för att tacka för tacket för tack-kortet? "Tack för tacket!". Ibland tänker jag inte så smarta saker. 

Maya skall komma och hälsa på hit. Bara sådär. Med bil. Ett till vuxenmoment. Kanske borde jag bjuda på vin och salta kex? Kanske lite ost till? Fast jag gillar varken vin eller ost, så kanske den planen inte var så bra. Hur som helst drack jag och mamma en flaska skumpa igår, och det var gott. Vi firade inget, kände bara för att dricka några glas och tala om livet. Ibland sitter det bra med ett eller två glas, bara för att det är gott. Så sjöng vi singstar också, och det var rätt roligt!

Det är inte lite störande när man åker till centrum för att uträtta vuxenärenden, och sedan kommer tillbaka hem med en i och för sig ny plånbok, men den är mycket tunnare än när man åkte iväg (att plånboken är fysiskt lika tjock som i början behöver vi inte tala om, bankkontot börjar hur som helst bli farligt tomt så småningom). Idag började jag dagen med att sola med mamma. Det var väldigt mysigt. Hon försöker spendera så mycket tid som möjligt med mig, och det känns väldigt härligt. Finns inte så många andra som jag kommer att sakna lika mycket som mamman min. Så skulle jag åka med henne till "centrum" för att uträtta en massa ärenden: besöka banken, försäkringsbolaget, folkpensionsanstalten och posten. Vi gjorde allt det och så var det dags att "bara kolla" i några butiker. Dagens saldo: ett par underbara, blåa gummistövlar, ett par fina sandaler med nitar och grejer, samt en snygg plånbok i äkta läder. Jag är mer än nöjd. 

Förresten, visste ni att reseväskor är så sjukt dyra? Och försäkringar också? Men, nu har jag fixat det mesta inför min resa. Förutom att tvätta kläder och packa, men det är väl inte så viktigt...

Igår var jag alltså till frissan och färgade håret. Jag tyckte inte först att det blev så mörkt, men nu när jag jämför bilder med hur det var före och hur det är efter så märker jag ju att det blev en del mörkare. Inte för mörkt, eftersom jag är nöjd, men i alla fall.

Jag måste precis kolla upp när det var jag senast skrev, så att jag inte skippar dagar eller skriver samma sak igen. Vilket i och för sig inte skulle vara konstigt, för jag har en tendens att berätta samma saker om och om igen. Utan att komma ihåg att jag berättat det tidigare, då. Um, igår gjorde jag någonting men jag kan inte riktigt komma ihåg vad det var. Jo, jag åkte på kvällen till min mormorsmor (aka Mommo)! På vägen dit träffade jag Ninni, Kati och Linda samt en kille från konfalägret. En mini reunion, haha. Så åkte jag vidare till mommo. På vägen dit försökte jag ringa henne två gånger. Eftersom hon inte svarade han jag bli smått panikslagen och hann koka ihop en massa scenarion i mitt huvud om hur hon låg på golvet medvestlös eller död. Det blev inte bättre när det tog en smärre evighet för henne att öppna dörren. Denna rädsla har blivit så många gånger större efter att jag var övernatten hos henne förra hösten och hon fick en stroke/blodcirkulationsfel i hjärnan. Efter det har jag skyllt på mig själv över alla hälsofel jag märker i henne. Jo, hon är 90 år gammal och det var inte mitt fel att hon hade en stroke eller vad det nu var, men det var mitt fel att hon inte fick hjälp tillräckligt snabbt. 

Ja, tillbaka till det jag skulle skriva om först. Mommo mådde alltså bra då, till min lättnad. På kvällen var vi med om en spännande händelse, dock. Runt halv elva på kvällen skulle jag dra ner gardinerna eftersom jag så småningom skulle börja sova. Synen som möter mig då jag ser ut genom fönstret är något förvirrande. Två brandbilar, två poilisbilar, en ambulans samt en allmän 112-bil. Ena brandbilen var en sådandär med en lyft i ändan, så att de kommer åt höga platser. Detta fick mig att bli lite rädd, vilket kanske är ganska logiskt. Brinner det? Är det en mördare lös i huset? Måste vi evakueras? What's up, liksom? Ungefär 1 minut senare ringer det på dörren. Jag störtar dit, och mycket rätt står där en polisman. Han vill komma upp till taket, snabbt. Vi ger honom nycklarna, men mommo säger till honom att han inte kommer till taket från denna trappan, vilket han inte tror på. Hur som helst hände det inget till oss, eftersom ingen brand existerade (vad vi vet om). Jag misstänker att hela incidenten berodde på att någon ville ta slut på sig själv, begå självmord, genom att hoppa ner från taket. Kommer säkerligen aldrig få veta vad som faktiskt hände...

Idag var jag på bio med syster-Ida och vän-Ida. Det var mysigt, även om filmen - Step Up 3D - var mindre bra. Hon som spelade huvudrollen Sharni Vinson var söt och hennes abs var urheta, precis som den manliga huvudrollsinnehavarens också! Handlingen var usel, men dansscenerna snyggt gjorda, och filmen utnytjade 3D-tekniken på ett bra sätt!



En av de coolaste dansscenerna i filmen enligt undertecknad.

Alltså en alldeles SJUK storm håller på och härjar just nu. Himlen lyser upp så gott som varje sekund, regnet öser ner. Jag sprang ut för att låsa bildörrarna, sträckan var under 50 meter. När jag väl var hemma igen var jag dyblöt. Då menar jag inte lite våt utan simma-med-kläderna-på-blöt. Jag såg inte vart jag sprang, såg ingenting. Smått skrämmande. Får bara hoppas att stormen passerar snart. 

Jag åkte igår till sommarstället med mamma. Det var urmysigt att vara lite på tumis med henne, och att få vara på lande, även om det bara var i två dagar. Min sommar känns inte komplett om jag inte varit några dagar på lande. När jag var yngre spenderade jag ju hela sommaren där med halva släkten. Mysig kväll även om det varit stekhett. Har aldrig varit med om en så varm sommar. Helt GALET. Klagar dock inte, föredrar hetta framför kallt. :P

Så var flygbiljetterna bokade och betalda. Skrämmande! Alltså åker jag, trots det tidigare angstet. Det gör en alltid lite ledsen att få tråkiga nyheter om sina syskon. 

Jag kollade precis 500 Days of Summer. Den är väldigt söt. Typ Ikea-scenen där de är glada är ursöt. "Darling... I don't know how to tell you this, but... there's a Chinese family in our bathroom." <3 

Denna vecka har jag varit en hel del med Ida, vilket har varit mysigt. Vi har spelat en massa Wii, vilket är awesome. Först gillade deras Wii inte mig alls, för jag förlorade på allting, men så blev det bra och nu är vi riktigt bra vänner, deras Wii och jag alltså. Så gick vi igenom alla bilderna hon tog på min studentfest! Bättre sent än aldrig, ärligt talat hade jag glömt dem hela sommaren. Inga tack-kort har jag heller gjort, men det skall jag nog åtgärda för eller senare (helre förr, eftersom jag åker till England om precis 2 veckor...). 

Fick precis veta att min syster, den jag hela tiden kallar en bitch och den som hela tiden skriker åt en, har anorexi och att hon skär sig själv. Vad fan skall jag göra nu? Hon behöver hjälp, hon behöver stöd. Okej, vi är inte jättenära, men hon är närmare mig än den andra systern. Det är inte min sak att blanda mig i hennes liv heller, jag är inte föräldern. Men det känns hemskt att inte ha märkt. Jag har vetat att hon mår dåligt, men det har varit så lätt att bara märka det att hon beter sig som värsta irriterande saken. 

Vi behöver inga mer katastrofer.  Jag vet inte hur jag skall välja, även om jag redan valt. Men skall jag välja om, har jag valt rätt, vad skall jag göra? Jag kan inte be om hjälp, vet inte vart jag skall vända mig. För mycket tid att tänka, för mycket att tänka på, för lite som lugnar ner mig. För lite tid, för mycket at göra. 12 dagar.