2010-08-19 | 00:11:55
“I always knew looking back on my tears would bring me laughter, but I never knew looking back on my laughter would make me cry.”
Idag kände jag nästan för att gråta. Men bara nästan. Inte för att jag var ledsen eller något, inte egentligen. Jag bara kände för att gråta. Det att min mormor hade några tårar i ögonen gjorde inte saken bättre. Hennes gest, eller hennes present fick mig att nästan börja gråta sådär på riktigt. Hon gav mig nämligen en skyddsängel. En liten sak i ungefär samma storlek som ett mynt som har en ängel på. Det var helt enkelt en väldigt fin gest.
May your Angel always walk beside you.
May your Angel always walk beside you.
Jag har fortfarande inte packat. Inte städat. Inte gjort något nyttigt. Imorgon är min sista dag här. Flyget lyfter om 31 timmar. Tiden tar slut och jag får inget gjort och jag vågar inte och allt är underbart och alldeles jättehemskt.
1 Kommentarer
Frida:
Du kommer att klara dig fint<3 Och här hemma finns alltid folk som väntar på att du kommer tillbaka.
