Pocksie

Så mycket att göra, så lite tid. Jag är stressad, men precis som alltid leder det till att jag skjuter upp allting och istället sitter och skriver intetsägande blogginlägg. Jag borde packa, föra några papper till FPA, städa, göra maten för middagen med mommo, momi, Rami, moster, mor och styvfar. Men jag orkar inte, jag vill inte. Om jag gör det blir det riktigt. Ja, då betyder det att jag faktiskt åker till England och lämnar alla kompisar här och familjen och vovvarna. Det är en dream come true men samtidigt är det lite av en mardröm. Jag kan inte låta bli att oroa mig för det ena och det andra, för allt som kan gå fel. Jag vet att det finns så mycket att få, att vinna, men jag är äckligt pessimistisk. Oftast är jag inte det, men det här är ett så stort steg, och jag vet inte egentligen om jag är klar för det. But it's now or never.