2011-04-05 | 00:13:03
I think we'll be alright, I think we'll survive
Det har varit en bra stund sedan jag skrev här sist. En rätt lång stund faktiskt. Mycket har hänt. För mycket, käns det som. Jag sade upp mig från familj #1 i januari, och flyttade till Guildford och familj #2, bara för att halvt få sparken en månad senare. Jag har hittat världens bästa pojkvän man kan ha, Charlie. Jag har inte varit lyckligare med någon på en väldigt lång tid. Jag skulle faktiskt kunna vara lycklig, om det inte var för det faktum att jag varit utan jobb i en månad och bor hos min pojkväns familj. de är underbart snälla, men stressen känns. Skaffa ett jobb, gör något, vad som helst, snabbt, snabbt, ut härifrån. Nej de har inte sagt något sådant, de har varit underbart stöttande och snälla.
Den senaste veckan har varit en mardröm. Inget har hänt. Med det menar jag att inget speciellt hemskt har hänt men också att absolut inget har hänt. Charlie jobbar om dagarna, så jag måste underhålla mig själv från 8-17. Inte så svårt, kanske någon tänker. Men utan pengar är det väldigt svårt. Jag har aldrig varit den som klarar av att vara glad över att ta en promenad i solsken. Jag behöver mer stimuli än så. Att umgås. Att dansa. Att ha något speciellt. Men jag har inget sådant här, jag har inga sociala kontakter, ingenstans att ta vägen.
Idag nådde jag botten. Jag sov till 13. Släpade mig upp från sängen bara för att sätta mig på soffan och stirra på Everwood i en timme med dimmiga ögon. När Charlie kom hem åt vi middag, och en kram senare var jag i tårar. Jag grät. Sängdags blev det sedan. "What's wrong?" Kom det i en oroad ton. Allt, kunde jag ha viskat tillbaka. Men det gjorde jag inte. Tårarna slutade rinna efter en stund. Charlie lät mig vara för mig själv, det behövdes. Jane, hans mamma, kom för att se till att jag var okej. Mer tårar efter att hon gått. När Charlie sedan igen kom för att se till mig började flodarna rinna igen. Värre denna gång. Jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag är en person som inte gråter framför människor.
Nu känns det bättre. Jag har fattat ett beslut. Jag åker till Stockholm. Jag jobbar där i 2 månader, får ihop tillräckligt mycket pengar för att komma tillbaka, men tillräckligt mycket pengar att betala hyra i tre månader och leva på sidan om. Hoppas att jobb-sökandet ska gå bättre.
I think we'll be alright, I think we will survive
Everybody gets a little scared
Only sometimes
I think we'll be alright, I think we will survive
You've got to fall apart
And put it right back together again
Det ska bli bättre.
Jag och älsklingen. :)
2 Kommentarer
Byron:
Vad fina Charlie och hans mamma är. Måste ändå vara skönt att ha någon som bryr sig när man inte mår bra :) Du och Charlie är såååååå söta på bilden btw :D Jobbigt att allt strular men man får fokusera på det som är bra! Jag ser fram emot att träffas i Stockholm :D Jag länkar till din blogg på min blogg om det är ok, säg till annars :)
vilmaklister:
Du kommer klara det ♥
Du är bäst och fin och otroligt stark, kom hit så ska vi leka på eftermiddagarna och ha det bra! gosmos
