2010-07-16 | 19:00:59
“May the dreams of your past be the reality of your future”
Nu är jag inte alls så säker på vad jag vill. Jo, jag gillade assistentjobbet, men jag kände mig aldrig riktigt välkommen eller nyttig där. Som om de tålde mig bara för att jag var Mias systerdotter. Jag passade aldrig in. Hade för stora skor att fylla. Jobbet i sig kändes givande, eleverna var svåra men underbara. Jag lärde mig så otroligt mycket. Men är det det jag vill jobba med i ett år? Fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen? Känna mig onödig, felplacerad och obekväm? Kanske blir det bättre.
Nu är det så att jag hittade en underbar Au Pair-sida. Jag har ju varit intresserad av det i evigheter. Jag skulle klara av det. Jag älskar att jobba med barn. Jag hittade underbara familjer i såväl Sverige som England. Jag vill. Men jag vet inte om jag är redo att ta det steget. Är jag någonsin redo?
Livet kan vara väldigt svårt ibland, har jag märkt. Vad skall jag göra, vad skall jag göra? När jag skall göra det, med vem? Vilka kan jag lita på, vem står bakom mina val? Gör jag mina val för mig eller för någon annan?
Vad skall jag göra?
Nu är det så att jag hittade en underbar Au Pair-sida. Jag har ju varit intresserad av det i evigheter. Jag skulle klara av det. Jag älskar att jobba med barn. Jag hittade underbara familjer i såväl Sverige som England. Jag vill. Men jag vet inte om jag är redo att ta det steget. Är jag någonsin redo?
Livet kan vara väldigt svårt ibland, har jag märkt. Vad skall jag göra, vad skall jag göra? När jag skall göra det, med vem? Vilka kan jag lita på, vem står bakom mina val? Gör jag mina val för mig eller för någon annan?
Vad skall jag göra?
1 Kommentarer
Frida:
Jag tror att du skulle klara av det. Speciellt om du länge har varit intresserad av det. Redo kanske man aldrig tycker att man är, men man kan ändå våga ta steget.
Om du är på Lekis nästa vecka ska jag försöka komma och hälsa på. Jag saknar Lekis.
